Det var katten
Förhoppningsvis har de flesta slutat läsa min blogg nu så att jag kan fortsätta ifred. Jag ljög alltså i fredags när jag sade att det var slut på bloggandet. Lögnen var främst som botemedel till den illa överlagda, synnerligen oaktsamma FB-delningen tidigare förra veckan. Delningen ledde till en fördubbling (och fyrdubbling) av mitt läsarantal. De förhöjda statistikstaplarna tog i stunden rätt hårt men har nu återhämtat mig. Nu hoppas jag kunna fortsätta utan att råka ut för såna staplar igen.
Det är så att jag delar gryt med ett oklart antal katter. En av dem lider desvärre av bulimi. Inte nog med det så kommer den stackaren alltid försent till matskålen. Förseningen har sin grund i att hon är utstött av flocken och håller sig därför på revirets rand alla tider då det inte serveras mat, just för att minimera risken att åka på däng. När hon väl anländer till brunchen är maten ofta slut, de andra katterna mätta och dåsiga. Jag i mitt förbarmande häller då upp en ordentlig portion åt henne som hon får äta av ostört.
Samma sak idag när jag gav henne de finaste köttbitar. Med nerverna på helspänn pressade hon i sig maten jag erbjöd, alltihopa, för att snabbt kunna dra sig undan till en mindre riskfylld plats. Fem minuter efter det lyxiga skrovmålet var i magen ville hon ut på trappan och jag släppte ut henne med tanken att hon säkert var bajsnödig. Det var hon inte. När jag ytterligare tio minuter senare hör ett litet jamande och släpper in henne igen ser jag vad hon gjort. Hon har tömt magen över verandans trägolv; texturen och formen på den lilla högen mat ser precis ut som när jag serverade den. Hon hade slukat maten hel - som en boaorm. Där låg nu den äckliga högen och krävde min uppmärksamhet. Jag suckade. Men den var ju utomhus så jag kanske inte alls behövde ta tag i det, kanske skulle det försvinna av sig själv? Det luktade ju i alla fall inte dit in. Det var en vag förhoppning, utan verklighetsförankring.
Någon timme passerade, jag släppte ut hunden, band henne i hennes långa lina och tänkte inte mer på äckelhögen på verandan. Jag kunde utan tyngt samvete syssla med annat. När jag hade sysslat klart och ätit middag var det dags att ta in hunden igen. Jag förstod förstås att hon knappast uträttat några behov på gräsmattan där hon var fastbunden i sin lina, eftersom hon bara kan kissa och bajsa om hon befinner sig i konstant framåtrörelse under minst fem minuter i sträck. Men när hunden gick över verandan såg jag det. Spyhögen hade försvunnit! Jag blev glad förstås. Och slogs av insikten att jag lever i ett komplett ekosystem där den enas vomering är den andras dinering. Kretsloppet fortgick runt mig utan att jag behövde lyfta ett finger! Lyckan!
Jag gav hunden lite vatten.
