Brian försöker få ihop det - igen
Det är inte lätt att göra en bra fantasy- eller sci-fi-serie. Jag tror ordet "kortsiktigt" ofta är manusförattarnas ledord.
Det var Brian K. Vaughan som tog sig an att försöka göra en sci-fi-serie av Stephen Kings roman Under the Dome. Redan nu kanske ni anar att oddsen inte var särskilt goda för en kvalitétsproduktion. För er som inte är bekanta med manusförfattaren är det samma Brian K. Vaughan som skrivit manuset till och producerat säsong 3 till 5 av Lost. Ja, just det. De absolut sämsta säsongerna är hans fel. Men, för att vara rättvis, tog han antagligen över konceptet med uppmaningen "du kan ju låta det rulla på i samma stil några säsonger. bara du lämnar det öppet i fall någon annan orkar fortsätta sen". Och visst orkade de fortsätta. (SPOILER-varning) De försökte desperat styra Lost i hamn på slutet men det fanns ju ingen grand plan, allt var lika kortsiktigt som det kändes. Fantasy när det är som oredigast. Skarv följde skarv. Slutet blev en version av det klassiska "allt var bara en dröm. det var därför allt var så konstigt." Det enda sättet författarna kunde förklara sex säsonger av flum var alltså om alla var döda hela vägen. "I andevärlden finns inga regler, skönt! Dodged that bullet!" Bra jobbat.
Brian K. Vaughan alltså. Denna snubbe:
Han fick till slut en ny chans i Under the Dome. Serien är effektfull och spännande, det måste jag erkänna. Jag orkade mig igenom 3 säsonger av varierande kvalitét på grund av ett hyfsat bra skådespel (med tanke på vad manuset tvingar dem att säga). Den har också högt tempo med en sammanhängade story vilket hjälper. Brian följer alldeles utmärkt de dramatiska reglerna, varje avsnitt har vändpunker, höjdpunkt och spännande slutknorr. Varje säsong likaså. Bra så. Vad är problemet då?
och
= Flum. Det är problemet. Stephen King är känd för att skapa bra karaktärer med ett väldefinerat förflutet, sätta dem i en flummig, övernaturlig situation och sedan låta dem kämpa på tills han känner att det räcker. Han låter alltså karaktärerna bli så levande att de själva skriver historien. Detta kan låta briljant. Problemet är bara att det leder till ett stream of consciousness-författande där det blir svårt att få till bra twister och en planerad helhet, så att det inte bara känns som stundens infall från författarens sida hela tiden. När Brian försöker tolka Stephens karaktärer blir det inte ett dugg bättre (jag ska erkänna att jag inte läst just denna bok av Stephen King, men många andra). Ibland låter Brian hjältarna göra helt irrationella saker bara för att få fram handlingen ("om ingen gör nåt misstag händer ju inget"). Men jag förstår honom. Det är svårt att få smarta, välskrivna karaktärer att göra misstag. Det kräver talang.
Våra hjältar är alltså fast under ett osynligt kraftfält som täcker in hela småstaden de bor i, med lite omnejd. Ibland blir den oförstörbara kupolen magnetisk och allt blir galet i staden; bilar sugs iväg och knivarna i köket måste dodgas etc. Andra gånger blir kupolen helt svart och det blir jobbigt på andra sätt. Den uppvisar också att den kan "förkalkas" om den får slut på energi och den kan också fungera som en gigantisk LCD-skärm som visar flummiga rosa meteoriter som sveper förbi. Karaktärerna som är fast där blir vänner och fiender och slåss och dör, blir psykopater, blir bättre, osv osv, samtidigt som en utomjordlig kraft psykar dem och försöker få igenom en flummig plan. Den utomjordliga mentaliteten är ungefär som hos en myrstack.
Det är lite underhållande, som sagt, men är precis som Lost en sådan serie du hellre skär av dig ett finger än ser om. Just för att det inte går att upptäcka nya saker, se storyn ur ett djupare perspektiv och dyl. Du vet nu med säkerhet att besvikelse är det enda som väntar. Allt är övertydligt i sin flummighet. Det finns inga hemliga planteringar, inga easter eggs eller ledtrådar om en kommande twist eller en fascinerande karaktärsutveckling. Inget i närheten av "Luke, I am your father!" Nej nej. Det rullar på bara. Infall på infall. Lite som när man gick på dagis och lekte en sån rita i stafett-lek. Man vek ihop ett papper ett dussin gånger. Sedan skulle man typ rita huvudet på en gubbe och sluta vid halsen, vek undan det man ritat, och så fick kompisen fortsätta rita och gissa att strecken som nådde hans del av pappret hörde till en hals - eller något annat. Slutresultatet blir superflummigt och jätteroligt. Samma sak här. Brian viker och viker men ritar varje del själv.
Ger ändå serien
Ibland är den faktiskt superflummig och jätterolig precis som i stafettleken. Men Brian får inte riktigt ihop det.
