Vad jag har lärt mig under det amerikanska valåret - del 1
Det kan vara förvirrande att sätta sig in i det amerikanska politiska systemet men likväl underhållande. Man får utöva en hel del mental gymnastik för att få cirkusen att gå ihop. Det finns såklart en lång historia bakom varför det blivit som det blev i USA. Men vi ska inte dyka ner där idag. Istället tänkte jag fokusera på hur det ser ut nu.
För mig väcktes intresset för detta presidentval när jag i januari såg ett underhållande youtube-klipp som heter Hillary Clinton lying for 13 minutes straight. Det var i denna stund jag insåg att valåret skulle bli komiskt och möjligtvis tragiskt. I det demokratiska primärvalet ställdes Clinton mot Bernie Sanders som till skillnad från henne hade ett tydligt budskap (3 min video) och drog så småningom enorma publikhav på upp till 60 000 som ville höra hans passionerade ord.
Även i skrivande stund har Hillary Clinton svårt att visa vilka frågor hon brinner för. Debatten mot Donald Trump var ur sakfrågeperpektiv ett skämt (och i de flesta andra perspektiv). Den var förutsägbar och tråkig just på grund av att de båda är de mest hatade presidentkandidaterna genom tiderna (och frågorna de fick av moderatorn var fullständigt harmlösa). Den ena är en trångsynt rasist som hela tiden gör grodor utan att bry sig och den andra är Donald Trump. Skoja bara. Seriöst nu. Donald Trump är den enda kandidat som kan säga något i stil med "alla mexikanare är våldtäktsmän och narkotikasmugglare" och i nästa andetag "latinos älskar mig. jag känner att jag har deras stöd." Han är en vandrande reality show och lågt hängande frukt för alla komiker och satiriker som gärna pumpar ut parodier på honom. Det tragiska är att parodierna aldrig överträffar den verklige Trump. Komikern Lewis Black var alldeles utom sig på grund av att satiren och verkligheten till slut sammanfallit och hans jobb blivit överflödigt. Hillary Clinton å andra sidan narras komikerna inte med lika ofta, inte nödvändigtvis för att de favoriserar henne. Det beror snarare på hur tråkig hon är. Det blir liksom svårt att göra satir på något som visserligen är skevt men är det på tråkigast möjliga sätt.
Så hur kunde det kunde bli just de två som bäst skulle representera folket? Medan Bernie Sanders drog enorm publik vid varje tal fick Hillarys kampanj kämpa för att få ihop tillräckligt för att det i alla fall skulle se ut som hon hade någorlunda stöd. Detta förändrades inte ens efter att det var klart att hon skulle bli krönt som demokraternas presidentkandidat. DNC (Democratic National Committee, partistyrelsen) blev till och med tvungna att hyra in publik till tomma sittplatser:
Man kan förstås fråga sig om dessa är äkta eller inte, men efter lite av min egen google/youtube-research verkar det luta åt det. Det är egentligen inte så förvånande med tanke på hur stor stadion var och hur liten publik Hillary Clinton drog under vårens offentliga tal. Konventet i sig var trist och obehagligt om vartannat. Vicepresident Joe Biden höll det mest livliga talet och mot slutet skrek "We are America! We have the strongest military on the planet! We own the finish line! Nothing can stop us!". Vicepresidentkandidat Tim Kaine höll å andra sidan världens tråkigaste och obekvämaste tal, lite som "jag vet inte ens varför jag står här. dom gav mig en mick och sade att jag skulle bli vicepresidentkandidat". Kaine var relativt okänd och så mycket republikansk en demokrat kan bli utan att tvingas byta parti. Abortmotståndare, religös och från mellanvästern.
Tillbaka till hur det kunde bli Donald Trump och Hillary Clinton. I Trumps fall är det ganska enkelt. Det berodde på missnöjet mot de styrande i Washington och mot etablissemanget som helhet. Folk var närmast desperata efter förändring i någon riktning. Därför flockades folk till Trump, och till Sanders. Bland republikanerna har främlingsfientlighet, landets säkerhet, rätten att gå beväpnad på stan och skattesänkningar (men inte till bekostnad av militärbudgeten) alltid funnits, men Donald Trump är den första som dragit detta till sin spets så till den grad att republikanska partiet fick för mycket av det goda. Partiet försökte motarbeta Trump men den demokratiska nomineringsprocessen gjorde sitt. Till skillnad från det demokratiska partiet är republikanernas nominering helt upp till väljarna. Trump gjorde succé i debatterna där han körde över sina mer sakkunninga motståndare som en mobbande ångvält. I likhet med Clinton är Trump ett mycket känt namn som folk i allmänhet förknippar med framgång och rikedom. En komiker menade att namnet Trump kommer från ljudet när någon slår en annan i huvudet med en stor bunt sedlar. Donald Trump är för övrigt väldigt mediavan och i USA, som numera endast har fem stora nyhetskanaler, har Trump synts mer än någon annan kandidat. Och varje gång media rapporterat om Trump har hans stöd ökat - oavsett hur skandalös nyheten varit. Det har försatt medierna i en synnerligen svår sits. Om de rapporterar om hans senaste groda eller andra förehavanden hjälper de honom oavsiktligt närmare presidentposten. (Trump har skrytit om att han har sparat en miljard dollar i reklamkostnader genom all gratisexponering han fått i de fem stora TV-kanalerna.) Men varför pratar de då hela tiden om Trump när de inte vill ha honom som president? Det beror på de enorma tittarsiffror Trumps skandaler och kontroverser drar. Han är helt enkelt en guldgruva för mediernas ägare, flera av vilka faktiskt stödjer Clintons kampanj ekonomiskt.
Hillary då? Ja det är mer komplicerat. Det finns många rapporter och historier från primärvalet. Av allt att döma berodde Clintons vinst mycket på hennes mäktiga donatorer, hennes många kontakter och popularitet inom partitoppen, och på namnigenkänning (president Bill Clinton var trots allt väldigt populär på 90-talet). Men även till viss del på en osäkerhet inför en tidigare okänd kandidat, Bernie Sanders, som utmålade sig som demokratisk socialist. Ordet socialism andas Soviet, ofrihet och ruttna potatisar för många äldre amerikaner. Det gav honom viss uppförsbacke, speciellt i media. Från början, sommaren 2015, hade Sanders endast ett 3% stöd och Clinton 70%. Sanders meddelade liksom i förbifarten för några reportrar att han skulle ställa upp i valet, innan han försvann tillbaka in i senaten. Ingen trodde på att det skulle bli något, inte ens han själv. Bernie, som inte ens hade tid att kamma håret.
Men Sanders knappade in på Clinton och gick även om i många delstater. Han vann slutligen hela 21 delstater, ibland jordskredsseger, men det räckte inte. Media var alltid på Clintons sida (förutom Fox News) och DNC var partiska och gränsade tidvis till propaganda mot Sanderskampanjen (som senare skulle bekräftas i email-läckan som wikileaks publicerade) där hans supportrar utmålades som aggressiva och inte respektfulla mot den demokratiska processen.
Historien om den (o)demokratisk processen fortsätter på fredag.
