Lilla Avskrädet

 

Under hela högstadietiden var jag kortast i klassen och den enda (av killarna) med glasögon. Jag tyckte inte ett dugg om att hävda mig eller vara elak och för vara tonåring tror jag att jag hade för mycket empati. Jag häpnade varje gång folk hävde ur sig oprovocerade taskigheter eller skrattade rått åt andra, istället för med dem. De gånger taskigheterna var riktade mot mig lyckades jag sällan ge igen med snabba gliringar, så som min bästa kompis gjorde med lätthet. Jag ville inte heller. Det kändes taskigt. Mest funderade jag på datorspel och undvek gärna alltför socialt utmanande situationer. (min bästa kompis var däremot välsignad med en empatistörning och i kombination med hans rappa käft gav det honom betydligt mer social frihet)

 

Dessa är i alla fall inte de bästa korten att ha på handen om man på nionde klass vill pröva att hävda sig. När man går i nian har man dock all rätt att vara lite kaxig mot sjuor och åttor: man både vet bäst och är äldst.

 

Dagen började som vilken annan. En sjua hade under några veckor försökt ta kontakt och låtsas att vi är polare. Jag tyckte inte det passade sig och hade heller inget intresse av att bli vän med en sjua. Hur skulle det sett ut? Klassens kortaste kille har vänner bland de lika korta sjuorna? Pinsamt. Jag har inget annat val än att genast avskräcka det så det kan få ett slut. Så möter jag Lukas i korridoren och han utbrister "Tjena Jonas!" och kommer fram till mig. För att visa mitt hierarkiska överläge flinar jag åt honom utan att svara. Två av hans kompisar står bredvid men de verkar inte särskilt intresserade. När han inte försvinner ur min åsyn överväger jag diverse tjuvnyp eller ett avskräckande slag på axeln. Glåpord eller roliga gliringar var inte på menyn på grund av orsaken jag redan nämnt - det låg inte i min reportoar. Så jag ler istället och tar tag om axlarna för att lägga krokben för honom där han står. Det var inte min bästa plan men han blir i alla fall störd och försöker hålla sig på benen. Jag lyckas ändå inte fälla honom. Jag försöker några gånger och han tycker inte att det är särskilt kul. Han försöker heller inte ge igen, troligtvis är jag ändå starkare än han. (Jag har tränat karate i ett år vid det här laget så mitt självfortroende är något uppblåst.) Efter en liten stund utbrister Lukas kompis "Ska vi ta honom?". Jag rycker till och tittar på kompisen. Då inser jag plötsligt vem kompisen är och djupet av mitt misstag: det är sjuans värsta tuffing. Hans gäng hade en månad tidigare hållit fast och knytnävsslagit en niondeklassare i ansiktet tills ambulansen fick komma. Jag grips av rädsla och inser att det här inte är en plats där jag har något att vinna. "Nää.." svarar Lukas och det lugnar mig något. Jag släpper honom och ser på dem. Så säger jag "Nu har jag inte tid för dig längre, jag ska gå och äta." och vänder 180 grader och går tillbaka genom korridoren. Skammen känns i nacken.

 

Det gick förstås betydligt bättre för mig än för den misshandlade nian en månad tidigare, men det var likväl en förlust. Att gå på nian hade inte gett det mått av respekt jag tyckte mig förtjänat. Jag lät dock bli att vara stöddig mot sjuorna i fortsättningen. Vi hade inga fler interaktioner av intresse den våren och jag gick så småningom ut nionde klass.

 

(namnen är ändrade)