Gammal hund
Mil efter mil sträcker sig vägen. Varje grässtrå, varenda grusbit och det gamla däcket luktar precis som igår. Storgläfset har inte varit här idag. Lillmorret har varit vid däcket två gånger. Kisset luktar som nyss, kanske är hon fortfarande inom hörhåll. Jag lyssnar. Inga småtassar. Vinden drar i nosen: ingen päls.
Ögat ser. En plötslig siluett vid solen, bakom trädet, vid diket förbi bilen. I dagens skugga. Är det Lillmorret? Det rycker i mina käkar. Lungorna pressar aprilluften. Jag vrider öronen, hela huvudet. Jag vädrar, nosen fuktig och så känslig för vårens dofter - allt det nyväckta. Asfalten är sval under tassarna. Vinden hittar in i pälsen, svalkar, svalt.
Jag har legat på mattan längre än jag minns. Sedan kom ledarna hem och solen fick äntligen träffa min nos. Ljuset starkt i pannan och munnen, det är underbart. Ledaren vet alltid vad som måste göras. Han vill ha mig nära benen hela tiden när vi går, det är viktigt. Jag vill spana i förväg åt honom, men han blir oftast arg.
Den gröna blomman ser till att jag vet mitt jobb. Den stramar runt halsen. Ledaren drar i blomman hela tiden när jag vill kolla kiss och bajs. Jag blir sällan färdig så det är svårt att veta vem som rör sig runt vårt revir. Det känns oroligt. Det blir svårare att göra mitt jobb då. Men vad är mitt jobb? Till denna dagen har jag inte listat ut det. Ledaren blir arg när jag ropar åt inkräktare och främlingar, när jag vill att de svarar. Han blir arg om jag springer i förväg för att spana. Men de ger ju mig mat så jag måste göra jobbet rätt. Middag vill han inte heller att jag ska ordna med. Jag begriper det inte och har aldrig förstått men jag gör mitt bästa. Han klappar mig i alla fall på ryggen, verkar tycka att jag är mycket duktig.
Doften av Lillmorret blir plötsligt påträngande. Hennes pest förstinker vinden. Jag ser Lillmorret och vill bita henne, i nacken, i ryggen. Jag ropar åt henne att jag gör henne illa om hon kommer närmare. Ledaren morrar och rycker i blomman, stirrar på mig. Varför? Varför vill han inte jaga bort inkräktaren? Ser han inte Lillmorrets groteska skepnad? Känner han inte stanken? Det är outhärdligt och får hela min kropp att rycka och spänna. Jag kan inte låta bli att ropa ännu högre. ”Dö, inkräktare! Jag ska slita loss dina löjliga tassar!”
Då känner jag Storgläfsets doft i tuvan; kissdoften tränger djupt i nosen för varje sniff jag tar. Jag tänker på Storgläfset. Jag vill inte bita honom. Jag vill göra någonting annat med honom, men jag vet inte riktigt vad. Jag kommer inte ihåg vad vi brukar göra.
Blomman rycker, vi vänder hemmåt. Jag vill inte. Jag går så långsamt jag kan, släpar tassarna efter mig. Ledaren får bråttom och jagar på mig. Jag bromsar med alla mina krafter.
Mina tassar är för gamla. Jag orkar inte gå uppför trappan. Ledarna ropar på mig. Deras läten ett dovt sus. Deras skepnad smält i dimmans dunkel. Ögonen vill inte se. Kroppen orkar inte. Benen sviker. Inomhus finns bara mattan och katten som antastar mig. Jag vill inte gå in. Här ute finns det som är kvar av min värld, här finns dofterna, här finns liv, och allt annat. Dom kallar på mig. Jag skäms men jag kravlar mig till slut uppför trappan. Världen stängs. Den stängs bakom mig.
När ska den öppnas igen? Kanske aldrig mer. Hej mattan, min gamla vän.
Storgläfsets långbruna päls doftar potatisland och frihet. Kodyngan kittlar ryggpälsen där jag vrider mig i sommarängen. Jag är min egen ledare, styrd av ingen. Ingen blomma stryper mig, ingen kräver min lydnad. Jag ser en flock gäss sitta i jordfållorna och plocka med smutsiga näbbar. Storgläfset sätter fart mot dem. Hans glänsande päls slår i vinden. Öronen snurrar runt huvudet, tungan röd och frisk. Jag tar avstamp i bajset, det bruna doftiga klibbar in i tassarna. Jag flyger fram genom ängen, över diket upp mot fållorna och hack i svans med min vän. Vi ropar att vi ska äta upp fågelskällena, hjärtat pumpar, tassarna dundrar. Deras dunfjädriga doft får det att rycka i käkarna. Vi störtar fram, äger världen, äger alla. Gässen sätter fart och flyger iväg, men det gör ingenting. Jag nafsar Storgläfset i pälsen och han jagar mig.
Jag rycker till. Benen stela, ryggen ond och tungan torr. Rummet kring mattan enformigt. Var är jag ens? Var är Storgläfset? Jag suckar och fäller ner hakan. Fängelset har lurat mig igen.
En dag kom en tvåbent, i vit skrud. Han luktade fara så jag ropade och varnade de andra i flocken. Ledaren röst hördes genast, men hon verkade bekant med den vita. De klappade om mig båda två. Ledaren bad mig ligga ner, men jag ville inte. Sedan lade jag mig. Jag har alltid litat på henne. Hon lade handen på mitt huvud, jag kunde inte se den vita tvåbenta. Det blev tyst. Sedan kände jag ett stick, som av en insekt, och jag försökte resa mig. Jag ville skälla, men orkade inte. Jag kunde inte. Jag var så trött. Ledaren kliade mig bakom örat. Hon visste förstås vad som var bäst. Men jag kunde inte hålla ögonen öppna. Jag såg ingenting. Ledaren, min bästa vän, var borta. Någonstans kände jag ett stick till och kroppen skälvde kraftigt. Pälsen gjorde ont. Bröstet brann och så kände jag ingenting mer. Jag var inte jag. Det fanns inget kvar. Jag var ingenting.
Så var jag allting. Jag var vinden, ledaren, och Lillmorret. Sol, gräs, vattnet. Jag var fågelkvitter, doft av krokus och smultronens smak. En smekning, en suck och en tanke.
Jag hade varit hund i tiden, och sett världen genom ett tunt vassrör. Så mycket liv i något så smalt. Men vassröret fanns inte nu. Jag fanns inte där. Allt fanns i mitt ställe. Livet också.
