2015 - det är din skit
Det var tidig vår och jag hade varit inneboende ett par månader i Omars lägenhet. Nu när jag tänker efter tar det som längst två månader innan man visar vilka man verkligen är i ett kollektivt boende. Denna historia slår ner precis i brytpunkten där vi verkligen lärde känna varandra.
Jag vill ge er lite bakgrundsinformation först. Detta var min fjärde roomie på ganska kort tid, varar de tre andra avlöst varandra i en lägenhet jag själv bestämt över (även om jag hyrde i andra hand gav hyresvärden mig rätt att välja). Vid valet av dessa roomies hade jag använt magkänsla i kombination med lathet. Det hade inte gått så bra. Den ena var värre än den andra. (kanske får ni ett inlägg om detta från 2014 någon dag framöver) Denna gång skulle bli annorlunda. Jag hade valt att bli roomie med Omar (i hans lägenhet, kunde inte ha kvar den andra) genom att endast använda förnuftets logik och jag bortsåg helt från det milda obehag jag genast känt när jag slog mig ner för att prata om lägenheten. Jag hade fått ett positivt gensvar när jag sökte på annonsen, de (de var egentligen två som bodde där) hade gillat att jag var i samma ålder som de, lite äldre än genomsnittsstudenten, och att jag gillade TV-spel och film.
Det första jag slogs av när jag kom in i lägenheten var hur tråkig den var. Golven saknade mattor och gardinerna var nån modernistisk svartvit stil. Det ekade ungkarlslya. Hallen var mörk, där fanns ingen lampa. Jag skakade hand med dem och de berättade att de var gamla gymnasiekompisar. Josef såg ut som vilken svensk kille som helst, inget utmärkande, men var något blyg och nervig. Omar var kraftig, lång och av irakiskt påbrå. Hans ögon saknade livsgnista och han stirrade på mig. Efter det första glädjelösa leendet - av handskakningen påtvingat - log han inte en enda gång under hela intervjun. Omars stora allvar blev allt kusligare, men Josef log och skrattade till nu och då så det lugnade mig. Om Omar var trist kunde jag ju umgås mer med Josef, tänkte jag. De hade bott ihop rätt länge och Josef verkade ändå nöjd med sin rumskamrat, de hade något sorts outtalat samförstånd.
Jag fick senare veta att Omar haft en ganska jobbig uppväxt som enda invandrarbarn i en uppländsk förort. Han hade hellre vuxit upp i Rosengård eller Tensta, berättade han en gång för mig. Han hade ofta slagits i skolan och lärde sig snart att vara på sin vakt. Omar jobbade (och gör det än idag så vitt jag vet) som fångvaktare på ett fängelse i närheten. Han fick jobba mycket på nätterna eftersom ingen annan ville ha de passen. Josef å andra sidan skulle göra praktik på sin utbildning och var snart klar med den. Killarna gillade att spela TV-spel och att jaga.
Jag sade att jag skulle fundera på saken. Mest kände jag att jag ville komma därifrån. Så jag cyklade hem. Jag tänkte några gånger att jag hellre bodde kvar med min nuvarande dysfuktionella, sällan-hemma, anti-sociala, tidvis ganska charmiga roomie. Marina var ändå en livfull, intressant karaktär, om än ofta frustrerande. Över de två killar jag just besökt hängde en vemodig skugga, deras torftighet och gråhet hade följt efter mig hem. Men de var ju trevliga killar? Jag kände att jag kunde ha varit dem i en alternativ verklighet.
Jag funderade några dagar. Jag visste att jag måste flytta inom två månader ändå (hyrde i andra hand); bättre att ta det säkra före det osäkra och flytta direkt. Den nya hyran var väldigt låg, konstaterade jag. Förut hade jag gått på magkänsla och det hade inte alls gått bra. Nu skulle jag gå på plånboken och på förnuftet. Arrangemanget var mycket praktiskt och den snälle Josef hade till och med erbjudit sitt rum eftersom de hade tradition att byta rum en gång i halvåret, så alla fick bo i det stora, det medelstora och i det lilla. Rättvist och sympatiskt. Omar konstaterade dock att han var trött på att byta, och att det var hans lägenhet. Han skulle bo kvar i det största. Det var ingen som protesterade, allra minst jag. Stadsdelen låg också längre från centrum men det var mysigt där och jag kände andra som bodde där. Kan bli bra, upprepade jag för mitt inre. Jag tackade ja.
(en ytterligare orsak till att flytta så snart som möjligt var att jag och min förra roomie hade haft ett passivt krig, ibland älskvärt, ibland förhatligt, och jag hade även fått veta på omvägar att hon skulle flytta (hon hade inte sagt nåt). så jag tyckte det skulle vara "snyggt" om jag hann flytta före henne (under jullovet när hon var hemma i Norrland) utan att berätta det, som en sista trotsig gest. nu kanske detta låter ganska osympatiskt men det är bara för att ni inte fått läsa om 2014)
Jag flyttade in. Omar spelade World of Tanks när han inte jobbade eller åt - dag som natt. Men han var också väldigt mån om att få kvalitétssömn, då skulle man smyga som en mus i köket. Den förra roomien, en glad fransos, hade blivit utskälld av honom när han tagit in cykeln i vardagsrummet och meckat högljutt med den kl 12 på dagen. Omar hade kommit ut i kalsongerna, trött och arg, och rytit "har du ingen respekt" eller något i den stilen. Omar hade legat i sängen och vridit och vänt på sig tills vreden nått bristningsgränsen för att sedan lätta på trycket allt på en gång. Jag fick snart själv uppleva när han började muttra om grannen som borrade för länge. Det störde inte mig nämnvärt, borrandet alltså, men Omars muttrande ord blev allt mörkare. "jävla idioter.... hur tänker dom?" Nu måste jag även nämna att Omar vill vara folk till lags och vill inte vara den som är den, konfrontation ger honom obehag. (trots sin irakiska kultur, som jag inte vet mycket om, är han väldigt svensk på det sättet) Det är därför det tar sån tid för honom att bygga upp det hat och den vrede som krävs för att stänga dörren till samvetet. (jag minns inte om han till sist vågade klaga på borrningen även om jag peppade honom och sade "gör det", "fråga vad de sysslar med")
För att ge lite balans i berättandet kan jag säga att Omar var en trevlig kille, jag gillade honom, även om mörka moln av livsmotgångar kantade hans tillvaro. Höjdpunkten på boendet var kanske när vi alla tre satt och såg på Apornas Planet och pratade lättsamt om filmteori och sci fi. Jag förklarade hur en film alltid har två vändpunkter och han ville nyfiket veta mer. Eller när vi tre gick på bio och såg Bird Man. Trevligt.
Men så började det. Misstag nummer ett var när jag frågade om jag fick låna en madrass av Omar för att jag skulle få besök. Det slutade med att jag lånade fel madrass, jag hade råkat ta den "dyra" i fel förråd. "Du kan inte ta för givet att du ens får låna en madrass av mig." röt han.
Sedan fick jag veta att jag skött mig illa när jag inte genast satt en ny toapappersrulle i hållaren på toaletten (jag hade bara ställt en rulle bredvid). "Jag ska inte behöva göra det varje gång" morrade han.
Sedan gjorde jag ett betydligt allvarligare misstag. Jag lämnade ren disk i torkstället och åkte iväg till släkten över helgen. Det var inte bra. När jag kom tillbaka hade Omar tryckt in allt jag diskat upp i ett hörn i köket. Pyramiden av disk såg oredig ut, men allt var torrt och skinande rent. Jag förstod förstås ingenting. Varför ville han inte använda faten och besticken? Var det för att jag ägde de flesta och han inte ville låna? Omar kom efter ett tag ut ur sitt rum och gick av och an som en osalig ande, stämingen var ansträngd men han sade ingenting. Han plockade med något ur kylen, hälsade torrt, och tog ren disk ur skåpet. Så frågade jag den oundvikliga frågan. "Varför är all den där rena disken i en hög sådär?" Han såg på mig som om jag just tryckt på en knapp. Svaret kom förberett och tvärt "Det är din skit." Jag visste först inte vad jag skulle svara på det. "Men det är ju ingen skit på dem, allt är ju rent?" försökte jag men fick inget gehör.
Senare stod han på balkongen glodde ut. Jag gick dit och glodde jag också. "Ursäkta om jag var brysk förut" sade han efter några inledande fraser. "Jo det är lugnt" svarade jag och fortsatte: "men hur skulle jag ha gjort då? Jag åt ju precis innan jag åkte och disken var fortfarande på tork." och jag föreslog även: "kan du inte använda min rena disk direkt från torkstället?" Han svarade bara något i stil med "Ja men jag ska inte behöva ta hand om din skit."
Så gjorde jag det en gång till. Men den här gången var jag borta från stan i en hel månad. Vad tror ni själva att Omar gjorde nu? Jag hade inte lytt honom. Jag hade inte sett till att disken var torr och insorterad i skåp och fack innan jag lämnade stan. Disken var dock skinande ren och snyggt radad i torkställningen. Innan jag åkte vill säga. (kan berätta att han aldrig klagat på smutsig disk när jag lämnat morgonens disk till kvällen)
Jag låter er suga på karamellen och ger er slutet på historien imorgon.
To be continued...
