1990 - skräcktomtarna
Det är julafton. Jag är fem år gammal. Detta skulle bli min andra eller möjligtvis tredje julafton som jag borde kunna minnas. Redan före denna jullafton 1990 förstod jag att tomten troligtvis inte fanns. Och om han fanns så var det ändå inte han som kom på besök till oss på julafton. Det var lätt att begripa att det hela var en lek eftersom man som barn är van att låtsas, och man visste att även vuxna låtsades och lekte med oss nu och då. Men fanns det någon tvekan kvar före denna jul så skulle den härefter vara helt bortblåst.
Vi sitter som vanligt och väntar på tomten. Middagen är uppäten och alla barn är på helspänn. Som vanligt firar vi hos mormor och morfar med en del kusiner. Klockan närmar sig sju (gissar jag, knappast senare) och plötsligt bultar det på dörren. Äntligen!! Tomtefar! Julklappar!
Men in genom dörren kommer inte en tomte utan två, och de alldeles avskyvärda. De rör sig inte långsamt och sävligt som tomten ska och de är heller inte fryntliga och varma, det första man ser är deras plastmasker och små onaturliga ögonhål med stirrande ögon bakom. Jag tror alla barn har en instinktiv skräck för masker (jag har själv i vuxen ålder råkat skrämma en toddler till gråt bara genom att hålla en mask framför ansiktet). Masker är hemska.
Men terrorn slutar inte där. Tomtarna läser upp mitt namn på några julklappar och varje gång går jag skyggt fram, med blicken fast förankrad i det glittrande omslaget. Men när jag ska ta emot paketet håller tomten fast det. Jag förstår ingenting. Det var inte så här det skulle fungera. Julen handar om att få en massa prylar utan motprestation. De obehagliga ögonen glimmar till bakom plastmasken, de ser på mig. "Vad säger man?" frågar rösten. Jag säger ingenting. Jag vågar inte. Tänk om jag säger fel. Tomten fortsätter: "Tack säger man." "Tack" mumlar jag och får loss paketet. Samma sak händer varje gång de säger mitt namn och jag är lättad när alla paket till slut delats ut. De vuxna har frågat dem många gånger redan om det är mycket snö i Norrland och tomtarna flyr äntligen sin kos.
Lättnaden övergår genast i materialistisk eufori.
