1999 - rymdglädje
Jag var fjorton år gammal när hela familjen åkte på semester till södra England. Det var i början på augusti 1999.
Det första som slog mig som var annorlunda i England var att godstången Raider hette Twix i England (lite senare byttes förstås namnet även hemma). Något som inte gick upp för mig förrän några år senare var att sydvästra England i princip är som hobbitarnas The Shire. (Jag försökte faktiskt börja läsa Sagan om Ringen på flyget på vägen ner till England men tyckte att det var alldeles för trist. Harry Potter var roligare och första boken hade just kommit ut på svenska.)
En dag åkte vi in till Plymouth för att se den nya starwarsfilmen The Phantom Menace. Hypen var total. Detta skulle bli den bästa filmupplevelsen i mannaminne. Föräldrarna tvingades också se förstås, för att hålla reda på oss i vimlet, men jag tror de tyckte det var lite spännande ändå. I vuxen ålder kan man ju konstatera att storyn är ganska trist och jar-jar binks en oerhört plågsam karaktär. Både jag och min storebror hade sett originaltrilogin många gånger före denna resa (antagligen min lillasyster också även om hon inte blev lika stort sci-fi-fan). När man är fjorton och sci-fi-nörd behöver det vara riktigt riktigt uselt för att man ska bli besviken. Vi blev inte besvikna.
Jag hade fyllt shortsens sidofickor med Twix som sakta smälte mellan sommarvärmen och mitt lår. Smaken av de halvsmälta twixarna blandade sig med fantastiska rymdexplosioner och den optimala sugar highen blev snart att samverka vackert med den intensiva star wars-upplevelse som glittrade i våra ögon. Jag tänkte tankar som "jag visste inte att lasersvärd kunde göra sådär!" och vad vacker prinsessan Amidala var. Det enda som förtog lite av upplevelsen var att flera i publiken hade vecklat ut sina ljussvärd av plast och lampor och avundsjukan växte för varje sving de gjorde i biosalongens mörker. Jag ville också ha en sådan. Jag skulle nog vara den bästa jedikrigaren bara jag fick chansen. Jag skulle skära dem i två bitar precis som Obi Wan gjorde med Darth Maul.
Senare i augusti var det en 70%ig solförmörkelse (det var 100% där vi varit i England men vi hade hunnit komma hem vid det laget). Men även om förmörkelsen var en ovanlig rymdhändelse kunde det ändå inte riktigt jämföras med hur det hade varit för länge länge sedan i en galax långt långt borta.
P.S. Vilket uselt filmnamn egentligen, "The Phantom Menace". Intetsägande och blekt, precis som storyn i verklighet var.
