1994 - Mörkrets härskare
Oktober 1994. Jag är nio år gammal.
Eftersom jag växte upp på den mörka åländska landsbygden, långt från närmaste gatlykta, fanns det inte mycket man kunde göra utomhus på kvällen. Stannade man inomhus var det lego eller tevespel som var favorit, men denna oktoberkväll utspelar sig ute i natten.
En hop av byns barn, nio till elva år gamla, hade samlats utanför grannens hus med ficklampor. Förväntan och spänning låg i luften. Vi som var nio väntade på vad de stora elvaåringarna skulle hitta på. Det var självfallet de äldre som gjorde upp reglerna till mörkerleken.
Det fanns två olika ficklampslekar: den ena var en krigslek som gick ut på att blinka snabbt med ficklampan mot sitt offer på tillräckligt nära avstånd och ropa att den var död. Sedan fick denne spela död en stund innan den kunde forsätta. Baksidan med detta till synes simpla regelverk var att det ofelbart gav upphov till livliga diskussioner om huruvida ljusstrålen varit tillräckligt dödlig eller tillräckligt lik en kulsprutas avfyrningsrytm. Det dög inte att bara lysa på någon, förstås. Ljuset skulle pulsera så snabbt som möjligt. Även ljudeffekter hjälpte till att övertyga om skottsalvornas dödlighet. Allt för den rätta känslan.
Den andra leken var tjuv och polis. Poliserna hade ficklampor och de skulle hitta och jaga tjuvarna i mörkret. Lekområdet bestod av gårdsplanen med omgivande kohage, buskage och uthus. Tjuvar som fångades in hölls invid flaggstången mitt på gården. Det var fängelset. De ännu fria bovarna skulle sedan försöka rädda sina fängslade kumpaner när helst tillfälle gavs. En klapp på axeln var nyckeln till frihet.
Tjuv och polis valdes. Till en början gick allt bra, poliser spårade tjuvar och tjuvar lurpassade bakom busken nära fängelset för att snabbt kunna rädda sina kompisar. Jag som var yngst fick vara tjuv och jag blev ett enkelt offer för de effektiva poliserna när jag skulle försöka befria en fängslad kamrat. När vi hade lekt ett tag, och alla bovar utom en var häktade, kommer plötsligt en polis tillbaka och utbrister att Nils (heter eg. något annat) har sprungit till skogs. I blotta förskräckelsen för den skoningslösa jakten hade 9-åriga Nils flytt bort från lekområdet rakt in i skogen och inte slutat springa. Leken var över. Poliser försonades med tjuvar och allesammans gick för att hämta Nils från skogen. Nils dök upp efter en tio minuters skallgång och lekkvällen rundades av.
Detta var första delen i en serie där jag planerar dyka ner i en slumpvis vald, enskild händelse från varje levnadsår. Nästa kommer imorgon. Mycket nöje!
