Slutet gott, bitterljuvt
I fyra veckor har jag och min bloggkollega skrivit dagliga inlägg. Ibland slarviga och påtvingade av bloggtävlingens form, men ofta med en stomme av kvalité. Syftet var enkelt: vi skriver därför finns vi (möjligtvis tvärt om). Skrivare måste skriva. Inte nödvändigtvis för att bli lästa. Det är ett behov i sig själv; att sortera tankar, stimuleras i sitt uttryck, utmanas, utforska. Det är helt enkelt roligt! Men allt gott måste ha ett slut. Tävlingen är över och vi har båda vunnit. Vi skulle skriva varje vardag och så blev det gjort.
Här får ni ett litet smakprov på min skrivkompis klarsynta bloggtalang. Stora skrivarandar från förr har sannerligen besatt hans kropp med ordets gåva. Klickar ni på den länken rekommenderar jag er att även klicka på de två länkarna i det annars korta inlägget. Det är värt tiden, lovar. (i länken ni hittar där, öppnar ett glasstånd, kan ni läsa från "I fantasin startar hikikomori ett glasstånd...", drygt halvvägs in. Några av bloggvärldens bästa rader.)
Igår tog någonting annat slut. Det är en serie jag följt i tolv år och har på något vis agerat ramverk för min tidsuppfattning. Serien jag talar om heter Naruto och kommer från fjärran östern. Animeserien är ett monument för när japansk kultur är som bäst. Att den nu lämnar min tillvaro är vemodigt. Framtiden känns med ens lite mer oviss. Samtidigt borde tagit slut tidigare. Fyra år av serien är ihålig utfyllnad med enda syfte att serien skulle behålla sin plats på TV-Tokyo, under den tid den verkliga storyn kunde utvecklas färdigt.
Det hela börjar sommaren 2004 med att min kompis frågar mig "ser du på anime?". "Njäe" svarar jag.
"Jag kan visa en riktigt bra" fortsätter han. "Gillar du ninjor bäst eller pirater?"
"Svårt. Men ninjor är väl coola", säger jag.
Vi åker sedan och köper ohederliga mängder energidryck och toblerone och så är cirkusen igång.
Upplevelsen var omvälvande. Till en början var jag skeptisk till det barnsliga konceptet med tecknade ninjor, men detta var inte ninja turtles. När en älskvärd karaktär plötsligt får hjärtat utbränt av en handburen blixt och blodet bara väller ur bröstet förstår jag vad det handlar om. Serien handlar lika mycket om ninjor som om genuin mänsklighet. Den döende hade offrat allt för ingenting. Han lät sig bli ett redskap för att slippa ensamheten. Det var verkligt och hjärtskärande. Varje karaktärs längtan är så vackert gestaltad och befäst att det är svårt, även för den motvillige tittaren, att inte känna något för dem. Det är helt enkelt riktigt bra.
Jag har funderat på om jag kunde ha börjat se på serien idag och fastnat. Jag var fortfarande tonåring när jag började. Svaret är ändå förmodligen ja. Bara det ömsom käcka ömsom tunga soundtracket är nog för att fånga mig. Kanske är det just för att jag älskade ninja turtles som barn och för att jag älskar gammal TV-spelsmusik och episka soundtracks som är jag blottad för animegenrens potential. Oavsett vilket. Det här är helt enkelt bra.
Här låter jag nu bloggen vila. Jag har faktiskt en roman att skriva klart. Allt gott.
