2004
För mig är minnet av år 2004 höljt i dunkel. Jag kan naturligtvis återkalla många bilder och händelser från året men varje gång känns det som om jag tittar in genom fönstret på ett främmande hus. Jag är förvisso bekant med ynglingen som lever där men jag har svårt att sätta mig in i hans tankevärld.
Jag flyttade till Stockholm 2004. Jag kände storstadens vingslag mot min kind, och jag förfärades. Jag var ryckt ur mitt sammanhang, 19 år gammal, och nedsläppt på en ny plats med tusen gånger fler människor än på den lilla ort jag kommit från. Jag var van hemifrån att se mötande fotgängare i ögonen (ifall man kände dem), men efter ca. tiotusen mötande stockholmare som jag inte kände insåg jag att jag måste vänja mig av med det. Det tog helt enkelt för mycket energi.
Det var en naturlig konsekvens för mig att flytta till storstaden för att studera på universitetet. Nästan tio år senare när jag studerade sociologi förstod jag bättre varför. Det är tydligen för att mina föräldrar är akademiker och inte arbetarklass (i svenskfinland där jag kommer ifrån är detta inte ens en term; man pratar inte om klasser, det anses ociviliserat). Inom sociologin får man lära sig att om minst en förälder är högskoleutbildad är chansen för att barnet också söker sig till högre utbildningar väldigt stor. (Sedan var ett visst grupptryck inblandat också. Mina kompisar pluggade exakt samma linje.)
I efterhand hade det varit klokare att ta ett sabbatsår efter gymnasiet. Jag var inte helt redo för att öka pluggtakten samtidigt som jag för första gången bodde i en större stad. Hösten kunde sammanfattas av:
- hemlängtan
- tequila
- allmänt festande
- nästan inget pluggande
- mycket socialiserande
- tidsfördriv av alla slag, film, försöka lära mig rita, träning, försöka vara människa
- hemresor
I december efter månader av att nästan lära mig något på KTH flyttade jag hem igen. Jag hade skrapat ihop noll högskolepoäng. Jag tog sats igen till hösten 2005 (men det är en annan historia). Då var jag istället en av de bättre studenterna.
