2011
Jag började på folkhögskola på Öland hösten 2011. Jag var 26 men ändå förväntasfull, som vem som helst som börjar ny skola och får nya kamrater. En vecka innan hade jag laseropererat ögonen från extrem närsynthet till nyfödda falkögon. Ljus och färger var starkare än någonsin och jag blev tvungen att ha solglasögon utomhus, även när det var molnigt. Klasskamraterna tänkte nog att jag mest ville se tuff ut i mina sportiga, blå spegelglas. Jag tror inte jag såg alltför ball ut, men de gjorde jobbet.
Jag gick skrivarlinjen med ett gäng trevliga och skeva typer. Till en början gjorde vi småövningar på femton minuter och tio minuter och trettio. Snart därefter skrev vi våra första noveller. Jag var rysligt stolt över min första novell och hade skrivit varje ord med stort patos. Gensvaret från klasskamraterna var allt från positivt till hysteriskt. Sara skrattade så hon grät när hon försökte ge mig sin feedback. Jag blev väldigt glad. Kontrasten mellan henne och vår lärare Stellan kunde dock inte varit större. Stellan var en trött och motvillig lärare, hans ihopsjunkna aura andades pliktens ihåliga lidelse. Han inledde varje dag med att sätta sig mitt emot oss med sorgsna ögon och sucka djupt. Därefter knådade han sitt lössnus till en stor prilla, pressade in den under läppen - alltid samma sida - och borstade så bort resterna på byxbenet. Efter ytterligare några suckar började han. Under hela året vi hade honom tror jag inte han lärde oss någon endaste "skrivregel" (ett fult ord i dessa kretsar), upplägget var postmodernt och riktningslöst. Man kunde inte göra fel och i förlängningen inte heller riktigt rätt. Allt handlade om vad man själv kände och vad de andra som läste råkade känna. Stellan suckade djupt och såg ner i min novell printad på sju a4:or. "Det är ganska kul" sade han. "Det påminner lite om en film av Jim Carrey", "Det funkar väl." Ögonen var trötta. De drömde om att dricka kaffe eller åtminstone göra någonting annat. De hade redan sett alltför många skribenters halvdana alster. Lärarens oengagerade respons tog hårt men jag lät mig inte nedslås. Feedbacken från klasskamraterna vägde upp och det blev i slutändan en väldigt kreativ höst.
Min novell lästes senare upp av Sara inför hela skolan under morgonsamlingen. Jag presenterade lite nervöst texten och gick sedan ned i publiken och satte mig. Jag hoppades att hon snygga skulle tycka att jag var rolig. (det gjorde hon)
